hast

Inlägg publicerade under kategorin Om oss i stallet

Av vi i stallet - 25 mars 2010 15:20

Min islandshästhistoria.


Jag red storhäst under ganska många år, gjorde uppehåll på ett år men ville sedan tillbaka på hästryggen igen, året var 1999. Jag började då leta efter ridskola, medryttarhäst eller dyl. någonstans i min närhet. Det var inte så lätt, för i min närhet fanns det tydligen bara islandshästridskola! Det fanns Västerboda och Agersta (som percis skulle starta upp).

Jag hade ju ridit islänningar ett gäng gånger (hos Britt i Vendel) och jag tyckte iof att det var urkul, men....hur skulle man rida dem på en ridskola? Vad kunde man lära sig av det? Tölta runt och göra vadå´?


Men eftersom utbudet var det det var så bestämde jag mig för att göra ett försök på Västerboda. Jag ringde dit för att höra om jag kunde anmäla mig till ridskolan. Nähe...tji fick jag! Där fick man inte börja hur som helst! Helene erbjöd istället en nybörjarkurs som bestod av tot 3st tillfällen fördelat på ett tillfälle i månaden! Men herregud, tänkte jag. Jag vill ju rida en eller två ggr i veckan och jag har ju ridit kontinuerligt i 10år, ska jag verkligen behöva gå nybörjarkurs? Ja, svarade Helene, det tyckte hon var bra.


Nä...tänkte jag och ringde till Agersta, där de gladeligen tog emot min anmälan! Men heldags(nybörjar)kursen gnagde lite intressant ändå, det var ju ändå hela dagar... Det slutade eller rättare sagt började med att jag gick på ridkola en gång i veckan på Agersta och parallelt en nybörjarkurs på Västerboda!


Haha....jag minns första gången då jag insåg att man inte hade 100 kontroll på dessa små hästar. Det var på Agersta och jag red Carolines häst Kippa, hon var pigg och rolig att rida. Men jag fattade inte hur pigg hon kunde vara..hon toktöltade runt på den lilla lilla ridovalen vi red på, jag fick helt enkelt inte stopp på henne och det kändes som det var ett mirakel att jag till slut fick henne att stanna. Jag blev inte avskräckt utan egentligen mer förtjust över att det faktiskt fanns någonting utmanande i att rida dessa hästar på en ridbana. Jag red Kippa fler gånger och hon blev min "favvo" där.


Västerbodas nybörjarkurs leddes av Karin Gustavsson. Den var jättebra! Efter kursens slut så fick jag plötsligt möjlighet att börja på den "vanliga" ridskolan hos Helene, vilket jag oxå gjorde.


Jag började i en grupp med helt underbart knasiga människor! Tror aldrig jag haft så roligt i en ridgrupp som denna. Hästarna var också helt fantastiska, jag blev helt betagen av islandshästen!


Efter ett par år var det dags att köpa sig en egen liten häst. Det blev Skorpa, en helt underbar, lite säregen donna som blev min allra första egna häst! Jag hade henne inackorderad i Västerboda och fortsatte glatt min ridgrupp.


År 2004 flyttade jag och min familj till Bärby gård i Vänge. Jag ville naturligtvis ta med min häst men hon behövde ju sällskap. Behovet resulterade i ett inköp av ytterligare två ston, Mylla och Glyrna.

Det var en fin liten trio som gick här hemma, som jag kunde se från mitt sovrumsfönster. Mysfaktorn var stor!


Både Mylla och Glyrna var dräktiga vid köp och Skorpa betäcktes av Soldán fra Hvitanesi. Året därpå kom alltså tre små föl, Glanni (Myllas), Ögn (Skorpas) och Meistari (Glyrnas). Glanni och Meistari var dock Helenes föl som bodde kvar här tills de var knappa året.


Såsmåningom blev det ytterliggare ett par föl, 2006 fick Skorpa ett hingstföl (Býr) oxå e.Soldan och 2007 kom Myllas hingstföl (Tyr) e. Feykir från Knutshyttan.


I dagsläget finns Mylla, Býr och Tyr kvar i min ägo. Glyrna och Ögn såldes och Skorpa fick tyvärr sluta sina dagar i dec-09.

Býr ska iväg på inridning om en vecka, ska bli mycket spännande! Tyr får vänta till hösten eller till nästa vår, vi får se vad som händer. Hur som, så har jag två spännande unghästar att tillbringa min kommande tid med.

Mylla är 25år i år och hon är pigg som få, hon rids av medryttare 3-4 ggr i veckan.


Vilken tur att det bara fanns islandshästridskolor nära mig, den dag jag bestämde mig för att ta mig upp på hästryggen igen! Tänk om jag hade missat den chansen...

Vilken tur att jag var modig på den tiden, och tilltalades av hästar som det inte riktigt gick att stoppa.

Vilken tur jag har idag, som har ett gäng fantastiska inackorderingar, jag tror de är som min måndagsgrupp, lite galna och fantastiska människor - jag gillar såna!

Vilken tur att det finns islänningar i mitt liv!


Kram Nina

Skapa flashcards