Jag satt och kikade igenom gamla bilder häromdagen och stötte på några från när jag var och reste i Mongoliet förra året. Mongoliet är ett sant hästland (inte olikt Island kan jag tänka mig även om jag aldrig varit där) där hästen fortfarande är ett viktigt transportmedel på landsbygden. Eftersom jag reste med en annan hästmänniska var det givet att även vi skulle ut och rida så i två dagar, 6 timmar per dag, härjade vi till häst med en mongolisk guide (som inte talade ett ord engelska) i den vackra naturen.. Vi vallade till och med kor och drev ner en hästflock från bergen vilket är ett smått under med tanke på att våra hästar brydde sig mer om var guidens häst gick än vad vi försökte kommunicera med skänklar och tyglar...

I alla fall, när jag tittade på bilderna kunde jag inte låta bli att jämföra lite med de hästar vi i stallet pysslar med. Tappra små hästar med mycket hår, ganska lika de mongoliska (förutom att de mongoliska kör den mer raggiga looken). Rykten säger till och med att vissa mongoliska hästar kan tölta. Lika eller inte, döm själva :)

Kan säga att de där sadlarna var tveksamt bekväma - och då fick vi ändå specialsadlar som var turistanpassade - de mongoliska var helt gjorda i trä...

Som man ser på den nedre bilden är det fantastiskt vackert så jag kan helt klart rekommendera en resa (och ta i så fall transsibiriska/transmongoliska järnvägen dit, det är en riktig upplevelse!).

Kram på er alla,

//Hanna

Så här såg det ut igår eftermiddag när hästarna hämtades hem från respektive sommarhagar och släpptes nästan tillsammans igen. Glada över att vara ihop och allt var lugnt och fint. Tänk att vinterhagen är färdig!

...blev väldigt ömt idag och gläderikt. Jag hälsade på våra slynglar Orri och Polli på Nötbacken och de var så blanka, smala och fina och gick där i magerhagen, tight tillsammans och mådde bra. Men jag åkte upp till hingsthagen för att hälsa på Atli. Flocken om 15 hästar gick längst bort, ca 150 - 200 m från där jag parkerade bilen. Som vanligt visslade jag och ett svart huvud tittade upp! Sedan ropade jag hans namn och tänk er, killen löser sig ur flocken och går mig till mötes hela vägen och det är Atlipojken!! Han verkligen blåste i min mule och jag i hans och vi fick en stund tillsammans utan resten av flocken. Vilken kille! Jag for därifrån med ett minne om en gråsvart lugn hingst och hans andedräkt i min! Lycka!! Kramar Kikki

Vilken dag det blev igår, strålande sol och sommarvärme, vi som skulle mocka heela dagen låång! Vi hade även för avsikt att försöka komma igång med delningen av vinterhagen. Sedan hade vi lite målarverkstad i stallet oxå. Ganska mycket jobb med andra ord.

....ivern att komma igång var lite frånvarande under morgonfilkat .

Men rätt som det var så fick vi ialla fall lite fart på benen. Fulllastade med krattor, grepar, stolp, spett, gummiklubba etc så tågade vi glatt ner mot hagen.

Mats, Minge och jag tog för oss av stolpen medan de andra började kratta träck eller måla i stallet. Det dröjde dock inte länge förrän förundrade ord, glada "haha" hördes från "mockar gänget". Det fanns knappt något skit att hitta i hagen! Vilken lycka! Klart det fanns lite grann här och var men vi bestämde oss för att sommarregn och stickmyggor har sett till att träcken lösts upp.

Alla jobbade på precis som vanligt (som tok)...vi fick så mycket gjort att jag kände mig paff över det hela kvällen. Så gott som hela vinterhagen är delad och klar (några få stolp vid grinden kvar). En eloge till Mats och Josefin som flyttade berg när de satte stolp i skogen! Gamla lunchhagen är omgjord, minskad, för den ska nu ha annat ändamål.

De omålade box-stolpen + "trä galler" i sjukboxen målat och klart!

Helt suveränt!

Trots allt arbete så satt vi på altanden 18.20 och pustade med varsin drinko. Så tidigt har vi aldrig varit klara...

Sen blidde det alltså kväll, med lite mat och kräftor samt snaps naturligtvis. Och jag måste nog säga att vi hittat en ny stalldryck, vi kallar den Polsk Jäger....man blir hur glad som helst av den .

Efter intaget av ett gäng PJ så flödande allas inspiration...haha! Jag ska ta det lite kortfattat, Ska ej gå in på detaljer för det kan hända att Don Kikki blixtrar till om jag avslöjar för mycket.

Man kan säga att gården kommer upplevas annorlunda framöver....(notera att även Minge var med på detta)...

Kanske man skulle kunna kalla det "hantverksby för fria tänkare med islandshäst"?

Vi kommer i varje fall ha en keramikverkstad, en hovslagarsmedja, ett hunddagis, en översättningsbyrå, cubansk cigarr rullar "fabrik", bi odling, ridsportbutik, bed and box, restaurang, veterinärpraktik. Utöver detta så kommer vi att ha show på lördagar, med musik som gitarr, triangel, gurka, dieseltrummor, nyckelharpa samt dragspel och ett par sångfåglar!

Ja, man kan ju undra vad det är för grässtrå i PJ flaskan?  Hur som så hade jag och Minge en urkul kväll och vi är i vanlig ordning mycket tacksamma för den enorma arbetsinsats inackorderingarna stod för!

Kram

Idag träffade jag en sån härlig kille! Han heter Brunte och är på pricken lik Emil i Lönnebergas Lukas. Hovarna var stora som murarhinkar och när jag kämpade med att få grepp om dessa kolosser så vände han lugnt sitt stora huvud mot mig och snusade mig i håret. Då blev jag faktiskt lite betuttad. Jag bad om ett idolfoto på mig och Brunte och då tyckte Micke att jag skulle ta ut honom och sitta upp istället. Jag kände mig precis som under min första ponnyridning på Skansen! Hahaha de andra måste ha tyckt att jag var helt knäpp!    

...och gnider den, hoppas att anden kommer fram så jag får önska, i alla fall en enda önskan. Tre behövs inte tror jag. Jo, jag önskar att min lilla Gaia blir frisk i både skinn och ben så alla sår försvinner, hon kan skos och vi komma ut på skritturer inom 2 veckor. Ikväll blev jag så ridsugen när jag mötte de tre glada ryttarna Josefine, Maria och Barbara på sina fina hästar och jag önskade jag kunde följa med ut. Det blir kanske inte fallet ännu på ett tag beroende på att Ástrid följer med (alltså skritt), men ändå, känslan av att få komma igång igen. Tja, finns det en ande i flaskan som kan uppfylla denna önskan? Kram Kikki

Mörkret kommer smygande, vattnet har kallnat, badjävlarna har åkt hem och det börjar bli dags även för mig och mina små att göra så. Det känns vemodigt att åka härifrån, det har varit så skönt att bara ha fått vara, helt ledig, här ute. Det finns så mycket jag hade vela göra mer, både för min egen del men även med hästarna. Bada mer med dem, rida fler långturer och galoppera längs stranden mer, men jag  antar att det kommer fler somrar =)

När hösten kommer varje år brukar jag tycka att det är ganska skönt men i år vill jag bara skrika stopp! Är inte riktigt redo för mörker och kyla ännu... ...men visst det ska bli kul att komma hem igen, till fina hästvänner, mockadagar och stallpyssel. 

När jag hämtar hästarna i hagen brukar mammas hund Mira få följa med. När jag ropar kommer hästarna springande (!) och Mira springer dem till mötes. Snart är hon dock tillbaka med ett vilt uttryck i ögonen och med Máni i full karriär efter sig. Hahaha, hon som är van vid att kunna bita mammas gamla hästar i hasorna utan att de bryr sig undrar nog vad det är för galen typ som flyttat in. Men de tillbringar alltid en god stund med att leka katt och råtta så det har blivit en ömsesidig lek. Det andra kortet är på Rotta när vi står i vattnet i solnedgången och svalkar benen efter en lång ridtur.

Jag jobbar för fullt för att fixa transport tillbaka till civilisationen till må nästa vecka, så vi ses där omkring!

Må så gott tills dess!

Kramar Josefin 

Hej flocken!

 Jag har kommit hem - faktiskt varit hemma en hel vecka nu och det är riktigt härligt att gå omkring i mina gamla hemtrakter. Det var väldigt roligt att träffa min extramamma Skorpa igen. Hon ser efter mig  väldigt bra för de andra får knappt titta på mig. Men på nätterna hälsar jag på Mylla som går i hagen med oss när de andra är inne. Jag smyghälsar ibland även på Hetta.

Jag har sett min far! Han är jättestilig! Han ser precis ut som jag, har samma vackra rödsvarta färg och den karaktäristiska, ursnygga bläsen. Jag har sett honom i stallet när vi stått inne några nätter nu eftersom min tjocka vita mor måste vila sin kropp från insekterna. Han står lite längre bort i en box med galler och när han tittar över kanten så ser jag att det är han! Men min tjocka vita mor säger bara - Pyttsan, tösabit, din far är en stilig brunsvart herre utan bläs, och som finns i Dalsland. Sluta fantisera nu!  Men jag tror vad jag vill!

Jag har haft en härlig tid på mitt sommarviste. Vi var fyra ungar som lekte jättemycket och vi hade ett stort fält att springa på. Jag träffade min halvbror där, som är lika gammal som jag. Min tjocka vita mor sa i alla fall att det var han. Han var inte rödsvart och saknade bläs, men snygg var han ju förstås.... Min tjocka vita mor mådde inget vidare efter några veckor, hon fick sår i svansen och jättesvullen mule med en massa stickbulor i och lika på benen. Hon fick speciella salvor men nu har hon fått medicin i stället, nu när hon kommit hem. Hon verkar må bättre nu och har ingen feber längre. Hon som brukar komma lite då och då och ta in och ut oss (matte kanske det heter eller uppasserska?) har plötsligt kommit jättemånga gånger och grejat med min tjocka vita mor men knappt inte kliat mig något allas. Hej Ástrid brukar hon säga och blåsa mig i mulen och sedan knappt tittat på mig mer. Hon är som uppslukad  av det vita, knottriga morsskinnet och ger oss några äpplen, som jag inte hinner äta något av, för DET ÄR ALLTID NÅGON ANNAN SOM HINNER FÖRE!

 Jag visar några bilder där jag nu håller på att få min vackra rödsvarta päls och så ser ni hur stor jag har blivit. Prinsessan A´strid