Jag och Rotta ville bara ta tillfället i akt och passa på att tacka den ängel som hade vakten över ryttare och hästar ikväll.

   Vi värmde upp inför ett dressyrpass på banan genom att skritta ett varv runt gården. Det var mörkt (Jag struntade såklart i reflexer -men aldrig mer!) och bakom oss kom en bil så jag red av vägen och då halkade min fina tjej på det snötäckta berget ingen av oss såg och vi föll, helt sonika rakt åt sidan. Mitt vänstra ben låg under Rotta och jag fick, som tur var, foten ur den högra stigbygeln innan hon reste sig upp och försvann över ängarna bort mot vägen och tågspåret...

   Föraren i bilen bakom var, som tur var, Carolina så vi körde upp till stallet för att se om Rotta sprungit hem men där var hon inte. Ordentligt oroliga körde vi tillbaka och följde spåren i snön. Lyckligtvis hade hon vikt av innan vägen och sprungit via stallet ner till hagen där hon stod och mumsade gräs bredvid kompisarna. Kolugn var hon och helt oskadda var vi båda två, helt otroligt!!! Morgonen efter hade jag ett litet blåmärke på höften och en liten sträckning i ryggen. Inte undra på, men man kan tycka att 350 kg landandes på mitt ben borde gjort betydligt större skada...

   Så, stort tack återigen, kramar Josefin och Rotta