Så kom dagen när Orri, som nykastrerad, skulle få träffa övriga hästar på Bärby. Luften var laddad av spänning och en och annan rännil av kallsvett rann på våra ryggar. Vad skulle hända. Hur skulle de nästa minutrarna bliva?

Polispatrull från Stenhagen var inkallad - inget fick lämnas åt slumpen.

Kicki och Josefin gick med tunga steg och med hjärtat i halsgropen för att hämta två grimmor. Nina och undertecknad fotograf var med för att ingripa om nöden krävde. Första grinden öppnades och musklerna spelade under skinnet på både Orri och Friðsæll och även andra grinden öppnades. Grimskaftet kopplades loss på Orri som för första gången är i sin nya flock.

Jag hade kameran i högsta hugg beredd på det värsta. Orri rör sig mot foderbordet som redan är fullt av hästar. Vad ska nu hända? Sekunderna känns som timmar innan det visar sig. Det händer inget. Förutom då att det äts hö. Detta gäller alla inblandande hästar.

Eldprovet har dock inte kommit än. Orri har inte än fått träffa den röda märren. Hon kallas i folkmun Mylla och har ett sjuhelsickes humör. Orri inser att tiden är inne för mötet och rör sig på lätta hovar mot hennes höhäck. Det är nu det farliga mötet inträffar. Här blir det ganska stor dramatik. Bakstrukna öron, höga skrik, bakdel mot inkräktaren. Jag lovar att åskådarna nu hade ett rejält adrenalinpåslag. Mer skrik hörs, och sedan går Mylla en bit bort och äter sitt hö. Kampen är slut, och inte en bloddroppe har spillts.

Polispatrullen kommer för sent för att kunna ingripa, men skriver ändå rapport på det inträffade. Som sig bör.

Vid slutet av denna händelse har Orri flyttat sig en bit bort till en egen höhög. Han tittar dock bort mot den röda märren. Måhända tänker han att kampen inte är avslutat. Vi kommer aldrig att få veta.

Hur historien förflöt för Friðsæll? Han åt hö. Ur en egen hög.

Vid pennan och bakom bilderna,

Jonaz

på besök i verkligheten

I onsdags vid lunchtid var det då dags att släppa ihop nykomligen Orri och Fridsaell som är gammal i gården. Kikki och jag stod där spända av förväntan, efter att strax innan lagt ut två små ensilagehögar, och vad hände….? Orri lufsade fram till Fridsaell och hans hög och sade ganska tydligt ”jag tänker inte sno ditt käk men jag vill hemskt gärna äta tillsammans med dej”. Fridsaell såg först lite snopen ut men sade sedan ”ja okey då”. Sen stod de där och åt tillsammans och allt var hur lugnt som helst. Så länge jag var kvar hände i stort sett inget mer.  

Sade till Kikki att jag fick en liten deja-vu upplevelse. Då Fridsaell kom som första inackordering för drygt 3 år sedan (vad tiden går herre gud!) var det här på Bärby endast tre ston med varsitt föl på cirka ½ år. Ögn, söta lilla Ögn, som jag själv blev så förtjust i, travade fram till Fridsaell direkt han kom in  hagen och gjorde precis samma sak. Ställde sig och åt i samma hög. Även då såg Fridsaell lite snopen ut, nafsade henne lite lätt i ena frambenet (för syns skull kan man tänka), och sedan stod de där tillsammans och åt. Sen var de mer eller mindre oskiljaktiga till dess att Ögn blev stor och flyttade hemifrån.

Vad jag hört men själv ej sett lekte Fridsaell och Orri som tokar resten av dagen på kullen. Kul, så kul. Håller alla tummar jag har att allt går bra så att Orri  blir kvar hos oss. Han är faktiskt ganska söt måste erkännas.

Ja, nu är det dags för "Solis" och "Blixten" att börja i skolan. Vi alla (i stallet) önskar er stort Lycka till! Ni vet vad vi sagt....lär er nu att Ta fint i handen och bocka fint! Vi är fulla av förväntan inför gemensam ritt i vår!

Solmyrkvi - VILKEN COOLING

Var och hämtade honom vid lunchtid. Han gick utan att tveka på transporten, fast det var första gången han åkte själv. Inte en rörelse kändes under resans gång, det var så man undrade om han var med överhuvudtaget. Mellanlandade sedan hos Ulla. Där fick han vila sig en lite stund innan vi lastade honom på nytt men nu med Mestari som sällskap.

Vi stäppte dem sedan själva i en hage. Och vilken uppvisning det blev!!!

Båda travade runt med värsta arabsvansen rakt ut, typiskt att man inte har kamera eller ännu hellre filmkameran med vid sådana tillfällen. U såg nästan lite tårögd ut när vi stod och beundrade Mestari. Hans trav var enorm, såg nästan ut som han inte satte ned hoven i backen utan travade på moln. De kände definitivt igen varandra i alla fall.